SPEJSAT SOM FAN

Min telefonräkning kommer bli dyr nästa månad. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin tillbringat så många timmar på telefon, som jag gjort den senaste månaden. Det rör sig om många timmar. Jag är nämligen inte någon sms-person. Jag tycker om att höra den andra personens röst. Det är något väldigt fint över att höra ett leende och skratt, så varför skulle man skriva det man vill ha sagt när man lika gärna kan ringa och få ut så mycket mer? Att skicka meddelanden tar sådan tid, och är så omständigt om man faktiskt lika gärna kunde ringa och få sagt allt man vill mycket fortare. Speciellt på en touchphone. Att skicka meddelanden på sådana är… väldigt svårt att göra fort, om man vill stava rätt.

Jag pratade nyss med M i 40 minuter. Jag gillade det, det var mysigt att höra hennes röst berätta om hur fantastisk hennes gårdag var, istället för att få det på ett sms. Jag borde antagligen aktivera min hemtelefon som jag “bara har” igen. Den har varit inaktiv i evigheter…

Att prata är trevligt. Mycket trevligare än att skicka meddelanden. Jag gillar att kolla av läget med folk i luren. “Hej x! Hur var din dag?” Nyfiken. “Den har varit … . Din då?” Uppmärksam. “Åh, vad kul!” Fniss. “Den har varit … . Men jag måste lägga på. Puss och kram, vi hörs sen.” Glad. “Ja, det gör vi. Puss.” Klick.

Ni fattar grejen.

Jag hungrar. Min mage vänder sig ut och in, för att jag hungrar och längtar så. Det är intressant hur en längtan och ett behov uppfylls, bara för att ersättas av ett annat. En godartad längtan. Det finns alltid något nytt att vända blicken mot.

Hemma igen, efter ett mulet och småregnigt London. Känns väl… mmm… på det hela bra. Jag älskar London, vill allra helst bo i London och hinner alltid sakna alla där så mycket eftersom jag inte åker dit så ofta. Men jag har fina saker och människor här hemma också, så det är trevligt att vara hemma igen även om jag önskar att jag permanent hade semester så att jag bara kunde träffa folk och göra saker hela tiden. I London gjorde jag så mycket! Jag har partajat, ätit middag och fikat med fint folk, lekt med småsyskon, hunnit med museivisiter och en familjeutflykt till Southampton och dess Titanic-museum samt till Salisbury Cathedral och Stonehenge (igen!).

Idag är det åter till verkligheten. Sticka till jobbet om ca 50 minuter, klockan är 05:20. Men det blir nog också bra, även om jag är ganska… trött just nu. Inför helgen har jag nämligen flera fina planer. Ruggigt fina, så det kommer nog bli fint!

Jag har många alteregon, men bokslukerskan är en favorit. Hon är återuppstånden, hon har rest sig ur askan som fågel fenix. Nu är hon tillbaka igen, och det alldeles lagom till att våren äntligen gör storstilad entré och träden grönskar. 

I ärlighetens namn smög hon fram från sin gömma redan förra veckan, när jag knatade till Vasaparken efter jobbet. Med boken i släptåg, On the Road av Jack Kerouac, rullade jag dit idag igen. Helt rätt beslut. Parken var såklart överfull av soldyrkare av alla dess slag (det är ju valborg). Småbarnsfamiljer med engångsgrillar, tonåringar med de där lila plastpåsarna från Systembolaget, turturduvor i varandras famnar på filtar med händer som flätats samman, 20-nåntingbrudar som slängt sina cyklar ner på marken och skrattade högt, och kanske mest minnesvärt; de två vuxna männen som med varsin öl i hand jagade sina fyra vilda barn medan Neil Young’s stämma och munspel så starkt ekade över hela slänten ur deras lilla boombox.

Och så jag, som låg på min gulgröna jacka med nosen i boken, såklart. När jag hörde Heart of Gold i bakgrunden la jag boken åt sidan, satte mig upp och bara insöp omgivningen, som var så full av leenden, värme, kärlek och glädje. Där och då kände jag mig så väldigt lycklig.

Idag vaknade jag klockan 05:00 (äntligen, inte sjuk mer!), och solen var redan uppe. Det var redan ljust ute. Så befriande, sommaren är på väg. Och sommaren vet jag redan på förhand kommer bli helt fantastisk iår, precis som jag hoppats på och förutsett ända sedan i januari eftersom 2012 börjat så bra. Fan vad fint. Och den strålar också, solen. Jag tror det kommer bli en fin dag, och ikväll efter jobbet ska jag antagligen åka ut till Fågelbro och Värmdö för att äta middag med två vänner. Vore inte det också galet fint?

Att ligga på en soldränkt soffa i vit skjorta med bara, mjuka, varma ben, med armarna bakom huvudet och benen i kors och drömma sig bort och om närheten till en annan. Den frys som surrar i bakgrunden och molnen som långsamt dansar fram över den blåa himlen, och de gröna knopparna på träden. Att fantisera och föreställa sig om det som komma skall, och att le.